torsdag 21 september 2017

Har politik med existentiella frågor att göra?

Häromdagen fick jag frågan om vad som är den "värsta debatten" jag deltagit i. Svår att svara på förstås. Men mitt svar blev ungefär så hör: "Om med värsta menas mest förskräckande så platsar nog en debatt med en ledarskribent på SvD - slutronden i den här lilla debatten förskräckte mig faktiskt."

onsdag 20 september 2017

Grattis till 36 år - men vad handlade det om?

Beslut om att bilda Miljöpartiet togs klockan 11:37 den 20 september 1981. Då hade många varit aktiva i ett år redan, som medlemmar i Aktionsgruppen för bildande av ett Framtids- och miljöparti...
Men vad handlade det om?
 

tisdag 19 september 2017

Apropå regeringsförklaring: så här kunde MP låta i en debatt om en sådan...

Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1995/96:76
Onsdagen den 27 mars
Kl. 9.00
 
 
Anf.  5  BIRGER SCHLAUG (mp)
Fru talman! Ledamöter! Ni som sitter på läktaren,
alla ni som lyssnar på radio eller ser på TV, orkar ni
en stund till? Jag tycker att det börjar kännas som det
alltid känns i de här debatterna. Det är samma argu-
ment.
Jag skall börja med att hålla med Gudrun Schy-
man om en sak, nämligen att det är alldeles för många
män som pysslar med ekonomi. Jag förstår att Gudrun
Schyman gärna vill räkna in Vänsterns ekonomiska
talesman i den ekonomiska skara som styr regeringens
ekonomi, nämligen Johan Lönnroth.
 
I övrigt vill jag gratulera Göran Persson till att ha
blivit president - förlåt, statsminister. Jag vill säga att
jag väldigt mycket uppskattar Göran Perssons bild-
språk. Det är mycket frodigt, mycket bra och mycket
talande, tycker jag. I Aftonbladet för ett tag sedan
uttryckte sig Göran Persson så här: EU är som en
gammal förbränningsmotor. Den hackar och stånkar,
men framåt kommer den.
 
Jag tycker att det här är en bra liknelse över hela
EU-projektet. Förbränningsmotorn - en 100 år gam-
mal uppfinning. Det har inte hänt så mycket med den.
Den går på bensin och olja, ändliga naturresurser, och
släpper ut en mängd skit i avgasrören.
 
Min vision om samhället och min vision om inter-
nationellt samarbete är större än något som kan liknas
vid en gammal hundraårig förbränningsmotor. Min
vision är snarare solceller. Jag tror att det är där Gö-
ran Persson och jag skiljer oss mest åt.
 
Jag är nämligen rädd för att Göran Persson saknar
visioner och är mer förankrad i gårdagen och det
gamla industrisamhället än vad som är nyttigt för
Sverige. Jag är livrädd för att Göran Persson när han
talar om ett hållbart samhälle menar armerad betong,
inte ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle.
Det som verkar ligga i Göran Perssons pipeline nu
är satsning på fossilgas, statsbidrag till Öresundsbro
och Dennispaket, sämre villkor för handikappade och
ökade klyftor i samhället. Jag hoppas att mina farhå-
gor inte besannas. Kanske jag får svar i dag som säger
att jag målar i svart när det gäller Göran Perssons
eventuella visioner om samhället.
 
Men vad menas med ett ekologiskt hållbart sam-
hälle? Vilka svar har Göran Persson på frågorna om
trafiken, om den biologiska mångfalden, om kemika-
liseringen, om jordbruket, som efter Centerns och
Socialdemokraternas uppgörelse släpper ut ännu mer
kväve till haven än tidigare?
 
Det blir en stor EU-debatt i morgon, så jag skall
inte prata så mycket om EU. Men jag vill ändå ta upp
"galna ko-sjukan" litet grand. Värre än "galna ko-
sjukan" är nog EU:s galna regler som gör att vi i vårt
land och i andra länder inte har rätten att kräva ur-
sprungsmärkning på livsmedel. Detta är alldeles kopi-
öst, att man inte har den lagliga rätten att kräva ur-
sprungsmärkning. Jag tycker att det är ytterligare ett
skäl till att kräva en utträdesparagraf, så att svenska
folket har en möjlighet att ta sig ur det här eländet
om de så skulle önska.
 
När det gäller EMU har Göran Persson dessutom
sagt något mycket klokt: Medlemskap i EMU är
mycket större än medlemskapet i EU. Det är en bra
bild, för det är precis så det är. Medlemskap i EMU är
större än medlemskap i EU. Det borde föranleda Gö-
ran Persson, som tyckte att det var okej med en folk-
omröstning om EU, att acceptera en folkomröstning
om EMU. Vi är faktiskt överens om, som vingåkers-
bor vi båda är, att EMU är större än EU.
 
Jag skulle vilja ta upp fem stycken aktuella frågor,
som på många sätt innebär ett nytänkande och något
av en grön revolution.
 
Jag skall börja med att prata om fastighetsskatten.
Jag menar att fastighetsskatten slår blint. Den läggs på
fiktiva värden, fördyrar boendet och inskränker män-
niskors möjlighet att leva ett liv i frihet. Dessutom får
den som satsar på energihushållning med energiglas i
fönstren, miljövänlig uppvärmning osv. en högre
fastighetsskatt. Är det verkligen vägen till ett hållbart
samhälle, att låta dem som gör miljöinvesteringar få
betala straffskatt? Är det det som är ett hållbart sam-
hälle? Är det det som är vägen till ett hållbart samhäl-
le? Måste inte Göran Persson liksom hela miljörörel-
sen inse att vi måste göra om fastighetsskatten?
 
Jag skulle dessutom vilja se en avveckling av fas-
tighetsskatten för normala hushåll, kanske som en del
av en skatteväxling. När energi- och miljöskatterna
ökar vill vi att arbetsgivaravgifterna och egenavgif-
terna skall sjunka. Men kanske det också är dags att
lägga in fastighetsskatten, för den slår blint. Det är
inte rimligt att boendet skall beskattas på det sättet.
 
Fråga två handlar också om boendet. Den handlar
om demokrati och delaktighet. Det finns många bo-
stadsområden i dag som inte är speciellt bra. Männi-
skor känner inte någon delaktighet, förstörelsen är stor
och anonymiteten är ett mycket stort problem. På en
del ställen, bl.a. i Malmö, har man försökt att öka
delaktigheten och brukarinflytandet. Men svensk
lagstiftning, uppbackad av mycket konservativa fack-
liga intressen, medför att de som tar ansvar genom att
städa, hålla snyggt, byta lampor som går sönder, m.m.
åläggs en straffskatt om hyran sänks som tack för
hjälpen. Lagstiftningen måste ändras så att delaktighet
och medverkan stimuleras och inte straffbeläggs på ett
gammal traditionellt vänstervis.
 
Vi har samma problem inom t.ex. barnomsorgen.
Den förälder som går in i barnomsorgen och gör ett
handtag borde kunna få sänkt avgift utan att straffbe-
skattas för förmånen. Vi måste släppa de här gamla
trötta vänsterdogmerna och öppna för verklig delak-
tighet i samhället. En egen insats inom barnomsorgen
eller inom bostadsområdet måste kunna leda till lägre
avgifter och lägre hyra. Vad är det för fel på delaktig-
het, Göran Persson? Är Göran Persson villig att se
över lagstiftningen så att vi öppnar för ett mer demo-
kratiskt och delaktigt samhälle?
 
Den tredje stora frågan handlar om att dela på job-
ben. Det finns nämligen inget annat sätt att komma till
rätta med arbetslösheten. Vi kan skatteväxla. Det ger
mer jobb. Vi kan satsa på gröna jobb. Det ger fler
arbetstillfällen. Det är riktigt. Men vi måste också inse
att arbetstiden måste anpassas till verkligheten. Verk-
ligheten säger oss att den inte kan vara 40 timmar
längre. Jag är mycket ledsen över att detta inte fanns
med i regeringsförklaringen som ett viktigt mål, att
faktiskt börja sänka arbetstiden ned mot åtminstone
35-timmarsvecka.
 
40-timmarsveckan är ingen naturlag. Vi har hört
Anna Hedborg säga: Sänker vi arbetstiden delar vi på
arbetslösheten. Det innebär att Anna Hedborg, som
visserligen inte är minister nu längre, menade att 40-
timmarsveckan är en naturlag. Det är effekten av det
hon säger. Men den är ingen naturlag.
 
Vi har hört Anne Wibble, tror jag det var, och
även moderaterna här i kammaren säga: Sänker vi
arbetstiden till 30 timmar är det planekonomi. Som
om 40-timmarsvecka var marknadsekonomi och 30-
timmarsvecka var planekonomi. Vi måste sänka ar-
betstiden, vi måste dela på jobben. Det kanske är den
viktigaste reformen som Göran Persson borde kunna
sjösätta den här mandatperioden. Det är den viktigaste
reformen för att skapa jobb, ökad jämlikhet och ökad
livskvalitet för de många människorna.
 
Den fjärde punkten som jag vill ta upp gäller nå-
got som inte heller berörs så mycket i regeringsför-
klaringen och som jag saknar. Det är energifrågan.
Det står att Göran Persson anser att en kärnreaktor bör
avvecklas den här mandatperioden. Bör - det har vi
hört tidigare. Vi har till och med hört en tidigare so-
cialdemokratisk miljöminister, vars namn jag inte har
rätt att nämna, lova som ett oåterkalleligt beslut att
kärnkraften skulle börja avvecklas i mitten av 90-
talet. Då var det oåterkalleligt. Nu står det bör. Jag
menar att det vore bra om vi i dag kunde få Göran
Persson att säga att en kärnreaktor skall avvecklas den
här mandatperioden. Man kan hänvisa till Ingvar
Carlsson som tidigare har sagt att kärnkraften inte hör
hemma i ett civiliserat samhälle. Jag antar att Göran
Persson vill vara statsminister i ett civiliserat samhäl-
le.
 
Miljöpartiet har i några uppgörelser lyckats för-
handla fram en del pengar till alternativ energi - sol-
och vindkraft. Jag tycker att regeringens förståelse för
de frågorna har varit ganska bra.
 
Nu är pengarna för vindkraften slut. Det står
människor i kö som vill sätta upp nya vindkraftverk.
Det finns ett enormt intresse, men pengarna är slut.
Innebär det Göran Persson sade både på s-kongressen
och i regeringsförklaringen om ett hållbart samhälle
att det i tillväxtpropositionen blir mer pengar för
vindkraften så att alla de människor som nu vill satsa
har chansen? Eller är det bara fossilgas från Norge
som gäller i något sorts nordiskt samarbete för ökad
fossilanvändning i energisystemen? Jag tror att det
vore väldigt bra och att många skulle bli mycket glada
om vi fick svar på det. Får vindkraften de pengar som
den nu behöver?
 
Jag är orolig för både Centerpartiets och Social-
demokraternas linje när det gäller fossilgas, eller
naturgas, som det litet felaktigt kallas. Investerar vi ett
antal miljarder i fossilgasanläggningar, i kulvertar
eller i kraftverk på Västkusten, som den f.d. energi-
ministern mer eller mindre sagt att den gamla rege-
ringen ville ha, innebär det att vi tvingas leva med ett
nytt fossilt bränsle i många herrans år. Det vore ett
gigantiskt misstag och har ingenting med en uthållig
utveckling att göra, inte ett dyft.
 
I stället måste vi satsa på biobränslen. Det är de
inhemska bränslena som ger jobb i Sverige. Det finns
utrymme för biobränslen, och det är ekonomi i dem.
Då får vi inte låsa upp resurser i något så "fossilt"
som naturgas. Det är en orimlighet. Bygger vi ut 27
TWh biobränslen ger det i varje fall 14 000 jobb i
Sverige. Satsar vi motsvarande på fossilgas ger det ett
antal hundra jobb. Biobränslen är arbetskraftsinten-
sivt, och naturgas är kapitalintensivt. Vi behöver jobb
i Sverige och bättre miljö, och då är biobränsle det vi
bör satsa på.
 
Den femte frågan jag vill ta upp - och jag förstår
att en del fackföreningar ryser när man nämner den -
är arbetsbyte. Jag tror inte att vi kommer till rätta med
arbetslösheten speciellt fort. Därför bör vi titta på vad
andra länder har hittat på för att få in människor som
är arbetslösa på arbetsmarknaden. I Danmark och
Finland har man fattat beslut om att införa arbetsbyte.
Det innebär att om en människa tar ledigt ett år, och
det skapar jobb för någon som är arbetslös, får den
människan som tar ledigt a-kassa eller något under a-
kasseersättning.
 
Detta tjänar staten på. Den som får jobb tjänar på
det, och den som får ledigt ett år tjänar på det. Det
enda som kan stoppa det är rigida fackföreningar eller
Jantelagen. Vi måste självfallet satsa på det här. Det
är något som ökar livskvaliteten både för dem som får
jobbet och för dem som får ledigt. De som får ledigt
kan göra precis som de vill. De kan vara hemma och
sköta barn, åka jorden runt, studera, måla eller vad
som helst, och alla tjänar på det. Varför har då den
socialdemokratiska regeringen hittills sagt nej till
detta förslag när man har sagt ja i både Danmark och
Finland?
 
Innan jag mer regelrätt övergår till att tala om re-
geringsförklaringen vill jag litet grand kommentera
det Lars Tobisson sade. Det kan jag kommentera på
följande sätt: I de blindas rike är den enögde kung.
Just nu är Tobisson kung hos Moderaterna. Men pro-
blemet för Sverige är inte att Moderaterna och Social-
demokraterna har haft olika uppfattningar. Det stora
problemet i Sverige är att Moderaterna och Socialde-
mokraterna har samma uppfattning i en rad viktiga
och avgörande frågor, som t.ex. den svenska kronans
knytning till ecu:n, något som har kostat svenska
folket massarbetslöshet, stopp för investeringar och
räntor på 500 %. Detta var den stora kollapsen för
svensk ekonomi. Där är Moderaterna och Socialde-
mokraterna fullständigt överrens. Men ingenting är så
bra i politiken som ett kort minne, eller hur, Lars
Tobisson?
 
Fru talman! Jag har tagit upp fem konkreta frågor
som berör miljö, arbete och demokrati. Jag skall nu
försöka titta litet närmare på regeringsförklaringen.
 
 Jag tycker att regeringsförklaringen är ganska tunn.
Ibland är den fylld med litet floskler, något som gör
mig rädd. Göran Persson bjuder in hela svenska folket
att komma till rätta med arbetslösheten. Det låter ju
bra, ungefär som om det vore en fest. Vad menas
egentligen? Det låter mer som om det var ett citat ur
en fars med Peter Sellers.
 
Många både svenska medborgare och invandrare
är redan inbjudna till den festen. De har fått del av
festen. Det enda som bjöds på den festen var just
arbetslöshet. Därför måste man göra någonting kon-
kret för att komma till rätta med detta. Då gäller det
att dela på jobben, skatteväxla, satsa på gröna jobb
och satsa på arbetsbyte enligt den danska modellen.
Det finns egentligen inte något så meningslöst som
när någonting utförs på ett kompetent sätt och det inte
borde utföras. Jag menar att Göran Persson i allra
högsta grad är en mycket kompetent politiker. Jag
tycker också att det finns en vilja att komma till rätta
med statens finanser som är alldeles utmärkt. Miljö-
partiet har också ställt upp på en hel del saker, och vi
kan naturligtvis även fortsätta med det. Vi ser ytterli-
gare möjligheter att spara när det gäller t.ex. militären
och väganslaget.
 
Frågan är hur man skall spara. Jag menar att Gö-
ran Persson med nästan kirurgisk precision har slagit
hårdast mot dem som har det svårast i samhället. Det
är redan nu svårt för dem som lever i ekonomisk och
social stress. Ändå har Göran Persson försämrat för
dem och kommer förmodligen ytterligare att försämra
för stora grupper, t.ex. handikappade, där det nu
kommer en proposition från regeringen. Att öka
klyftorna i samhället är inte bra. Det leder till ökade
konflikter. Ökade konflikter är grogrund för våld,
rasism och framväxten av ett samhälle med allt fler
rädda människor.
 
Ett samhälle med rädda människor är ett dåligt
samhälle. De orden är hämtade ur Göran Perssons
regeringsförklaring, och jag delar den uppfattningen.
Men tyvärr leder den ekonomiska politik som förs och
de ökade klyftor som regeringen faktiskt har drivit
fram till fler rädda människor och är grogrund för
både rasism och våld. Därför måste vi spara på ett
sådant sätt att klyftorna inte ökar.
 
Det finns mycket goda förslag till hur man skulle
kunna göra detta, t.ex. genom att införa ett brutet tak i
socialförsäkringssystemen eller att i stället för att
skära i barnbidraget i stället höja det till 1 000 kr och
dessutom beskatta det. Staten hade tjänat lika mycket
pengar. De som hade behövt pengarna hade också fått
dem, medan vi med höga inkomster - Göran Persson,
jag och andra - hade fått litet mindre.
 
Miljöpartiet de gröna lovar inte guld och gröna
skogar. Vi lovar gröna skogar och ett människovärdigt
samhälle. Det är ett stort löfte i en tid när människor
kallas marknader och girighet ofta kallas etik. Men
Miljöpartiet tar människors längtan på allvar. Vi är
som miljöpartister delar av denna längtan efter det
nya samhället. Längtan är i dag någonting annat än
när Socialdemokraterna, Kommunisterna, Högern och
de andra gamla partierna bildades.
 
I dag längtar människor efter det som är bättre
snarare än efter det som är mer. Det handlar om bra
miljö, färre allergier, livskvalitet, sänkt arbetstid,
delaktighet, spännande liv, vänskap och kärlek. Det är
de nya målen. Mot det står de gamla målen med mer
prylar, större bilar, mer utrullad betong och socialt
klättrande. Jag har mött unga företagare, inte minst
invandrare, som inte ser som något självändamål att
företaget de äger skall växa. De ser det som viktigt att
de själva, deras familjer och de anställda skall leva i
en social samhörighet och med en lokal förankring.
Det här är hopp för framtiden. Det är nytänkande:
bättre, men inte mer. Kvalitet i stället för kvantitet.
Fru talman! Det behövs nytänkande inför framti-
den. De gröna värderingarna är framtiden.
 
(Applåder)
I detta anförande instämde Ewa Larsson, Eva
Goës, Marianne Samuelsson, Gunnar Goude, Gudrun
Lindvall, Kia Andreasson, Bodil Francke Ohlsson,
Per Lager, Barbro Johansson, Annika Nordgren,
Yvonne Ruwaida, Ragnhild Pohanka, Thomas Julin,
Peter Eriksson och Roy Ottosson (alla mp)

måndag 18 september 2017

Ända tillhörande kändiseliten

Bläddrade förstrött i nätupplagan av Expressen och såg att något som kallades "kändiselit" flugit till Nice för att fira en programledare som varit gift med en fotograf som under firandet tog en så kallad porrstjärna på brösten nedan denna därefter (eller före) slickade på en skinka tillhörande någon annan i kändiseliten, huruvida denna slickade ända tillhörde födelsedagsbarnet är jag osäker på, men den som firats har, meddelades i bladet, varit gift något drygt år med en annan kändis som jag vet startat och byggt upp sin plats i kändiseliten genom att vara en mobbande jävel i någon av kvällsblaskorna.

De samlade klimatrelaterade utsläppen av kändiseliten resa t/r Nice blir i alla fall en hel del. men så kunde ju en slickad ända från kändiseliten anses som intressant för Expressen att förevisa för omvärlden efter det att den förekommit i det som så ironiskt kallas sociala medier

Jag måtte vare en tråkig jävel som inte förstår värdet, infört i Nöjesbilagan av nämnda tidning, av allt detta. Varför förmår jag inte uppskatta informationen som ges? Och nog känns det lite avdankat att inte ens bry sig, inte ens känna varför en del är kända i den så kallade kändiseliten.

Trots att jag gladeligen suckar över andra som lever i bubblor är jag ganska komfortabel med att själv leva i en, vilket bara det borde göra mig skamsen.

Tack för idag, slut för idag. Gårdagens blogginlägg var viktigare må jag säga... 


söndag 17 september 2017

Vädjan till MP: Släpp tillnamnet De gröna

Det är absurt. En ideologisk kastrering. I kritiken mot Aurora finns inga språkrör för det gröna partiet.

I den kritiska debatten mot Värdlandavtalet med Nato fanns inga språkrör för det gröna partiet. På barrikaderna mot krigsretoriken - vare sig de parlamentariska eller folkliga - finns inte några gröna språkrör. De står inte ens upp för FN-resolutionen om kärnvapen!

I opinionsbildningen för sänkt normalarbetstid - och hur den skall fasas in på ett ansvarsfullt sätt - finns inte tillstymmelse till grönt språkrör.

I kritiken av globaliseringens avarter hörs inga gröna språkrör. När frågan om basinkomst diskuteras är gröna språkrör tysta, inte ens debatt i en rad andra länder förmår gröna språkrör i Sverige att offentligt och nyfiket uttala sig.

I frågor som rör maktdelning mellan demokratiskt valda församlingar och kapitalvalda församlingar är det tyst från gröna språkrör. Inte en offentligt framförd analys från gröna språkrör på vad vår konsumtion leder till när det gäller klimatpåverkan - trots att Sverige ligger på topplistan över länder som gör störst ekologiska avtryck per person.

Jag säger inte att Miljöpartiets språkrör inte gör ett bra jobb utifrån den strategi man bestämt sig för. Jag säger inte att språkrören gör ett uselt jobb som statsråd i den löfvenska regeringen. Jag säger inte att de är usla som politiker, än mindre som människor. Det jag säger är att de hanterar begreppet "de gröna" på ett sätt som inte är rimligt.

Grönt innebär något mer, djupare och bredare än det som MP:s språkrör ger uttryck för.

Språkrören har med kirurgisk precision kastrerat begreppet grönt. Det har skett på ett kompetent sätt utifrån den strategi man har: att i första, andra och tredje hand vara språkrör för den löfvenska regeringen och att inte driva opinion för det som tidigare uppfattats som grön politik. Grön politik är - som samhället, ekonomin och säkerhetspolitiken ser ut idag - djupt systemkritisk. Om detta sägs ingenting.

Därmed vore det inte mer än rimligt att Miljöpartiet beslutar att befria begreppet "de gröna" och därmed ge möjlighet för de som vill driva ideologiskt grundad grön politik möjlighet att i ett nytt parti återvinna begreppet. Återvinna grön ideologi. Våga att, vid sidan av det parlamentariska hantverket, smutsa sina händer med det som språkrören förnedrande och förminskande kallar "plakatpolitik".

Jag är övertygad om att dagens Miljöpartiet - vars kongress accepterat språkrör som säger sig vara liberal med grön som prefix och som ger stort stöd till den strategi språkrören genomför med stor kompetens -  skulle kunna samarbeta i ett antal frågor med ett grönt parti.

Som det nu är finns förmodligen plats för såväl ett miljöparti av dagens snitt och ett systemkritiskt opinionsdrivande grönt parti som vågar ta ställning mot sådant som Aurora, värdlandavtal - och inte minst sådan krigsretorik som regeringens försvarsminister ägnar sig åt - arbetslinje, globaliseringens avarter (på liknande sätt som Bernie Sanders) och ekonomismens avarter.

När vi bildade Miljöpartiet så antogs namnet utan tillägget De gröna. Under flera år pläderade jag för att partiet skulle markera sin ideologiska hemvist genom tillägget. Per Gahrton talade emot de första åren. Skälet lär ha varit att "De gröna" skulle vara fritt att använda om MP skulle bli en besvikelse. Det var klokt tänkt av Per.

Efter några år tycktes partiet utvecklas på ett gott ideologiskt sätt, så Per lämnade sitt motstånd, kongressen antog förslaget om namnbyte till Miljöpartiet de Gröna. Det låg således något i Pers tveksamhet, idag hade det varit gott om De gröna varit fritt att använda.

En vädjan till MP:s partiledning är således att lägga en proposition till nästa kongress om att ta bort tillnamnet De gröna. På det sättet kan begreppet återvinnas. Och plats skapas för det som ursprungligen var grön tillväxt- och konsumtionskritik, grön analys av globalisering och maktfördelning, grön analys av säkerhetspolitik och arbetslinje.

lördag 16 september 2017

Kyrkovalet - klart jag skulle röstat på miljöpartisterna

Eftersom jag inte är medlem i Svenska kyrkan - jag är inte troende - kan jag naturligtvis inte rösta på söndag. Hade jag kunnat rösta hade jag utan tvekan röstar på Miljöpartister i Svenska Kyrkan.

Trots att jag anser det minst sagt konstigt att religion och demokrati blandas ihop - som om den gud man säger sig tro på skulle vara beroende av stormöten... Det där förstår jag mig inte på. Religion är allt annat än demokratisk.

Dessutom anser jag att partier inte skall ägna sig åt kyrkoval - nu skiljer sig dock Miljöpartister i Svenska Kyrkan från Centerpartiet, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna som ju tagit ytterligare ett steg och öppnar upp för att deras kongresser skall avgöra vad man anser att guden skall tycka. Kongresser vars majoritet kanske inte ens är medlemmar i kyrkan, som kanske är ateister eller tror på någon annan gud eller åtminstone någon annan trosbekännelse.

Nu säger strateger från S, C och SD att jag missuppfattat något. Då svarar jag: det tror jag inte alls på. Heller..

fredag 15 september 2017

Den stora dagen blev en liten dag

Politik är inte lätt. Gårdagen skulle det bli Gustav Fridolins och MP:s stora dag på den stora svenska scenen.

Presskonferens om satsningar på skolan i enlighet med den så kallade skolkommissionens förslag. "Den största dagen i mitt politiska liv", sa Gustav som till och med slapp socialdemokratiska överrockar på scenen som dock förvandlades till en bakgård medan alla strålkastare riktades på borgerlighetens krystande i frågan om försvarsminister Hultqvists vara eller inte. Att "krysta" fick för övrigt en ny innebörd igår.

Otur kan man lugnt säga.

Jag har varit med om något liknande, om än inte iklädd statsrådsuniform, och vet hur man ändå försöker intala sig att det är sakfrågan i sig som var viktig, inte hur många som observerade den. Utåt kan man till och med hålla masken men på sin kammare är man a) besviken och b) frustrerad och c) moloken. Och tårtan man firade med hade en fadd smak.

Politik kan ibland kännas orättvis. Känner både medlidande med miljöpartisterna i regeringen och sympati för skolsatsningen.

Möjligen kan Gustav & Co glädja sig åt att gårdagen också blev den dag då Alliansen föll ihop av en skitfråga - och Gustavs dröm om en regering med S, L, C och MP kunde växa i all sin förunderlighet. En dag som denna vill nog inte de miljöpartister som drömmer om en sådan regering bli påminda om att sosseriet nog helst vill snuva dom på konfekten genom att välja bort MP när gröna statsråd fullgjort sitt uppdrag som brygga för Natoanpassning och upprustning denna mandatperiod. Och på köpet fick sossarna se hur den gröna partiledningen fick bort de mer radikala elementen och därmed inte ens i teorin kunde bli ett opinionshot mot system och strukturer som S värnar mer än själva livet.

torsdag 14 september 2017

Otäck historia - ledande personer tycks vara sovjetiserade snarare än att tjänstemannen är russifierad.

Otäckt. Med karaktärsmord. Beskylld för att vara säkerhetsrisk, för att haft otillbörlig kontakt med ryska ambassaden. Bevis las inte fram, det var bara ett påstående. Omöjligt att värja sig mot. 

Det gäller tjänstemannen som jobbat 17 år hos Miljöpartiet. Och som i våras anklagades för att vara säkerhetsrisk, blev av med jobbet och blev avvisad från uppdrag inom  partiets ram. 

Nu har Aftonbladet börjat gräva i historien. Och det tycks vara enda sättet för den anklagade - som förmodligen haft ett smärre helvete - att rentvå sig. 

Eftersom det framkommit i medier att det är en han, och att han anställdes för 17 år sedan, så kan man ju räkna ut att jag varit en av dem som anställde honom. Jag var språkrör då. Redan i våras skrev jag att anklagelserna verkade konstiga - det ingår ju i jobbet som utrikespolitisk sakkunnig att träffa folk på allehanda ambassader, även den ryska och amerikanska.

Jag skrev:
Aftonbladet säger sig avslöja att tjänstepersonen tvingats avsluta sitt arbete eftersom hen varit en säkerhetsrisk. En källa påstår det   En annan källa - mindre rubrikskapande - påstår att det är trams. 
Aftonbladets uppgiftslämnare antyder att det kan ha funnits risk att personen skulle lämna över hemliga uppgifter till Ryssland. Vore  intressant att veta vilken den uppgiftslämnaren är. Och vilken roll hen har och har haft i sammanhanget. 
Det känns lite darrigt.
Riksdagens säkerhetstjänst ville inte lämna några kommentarer, meddelades i Aftonbladet. Huruvida det betyder att man faktiskt inte har något att säga framgår inte.
Huruvida det varit mer än de normala kontakter som riksdagspartier har med allehanda ambassader, inte minst de större ländernas, har inte framkommit. 
Samtidigt uppges att allt bottnar i en personkonflikt. I så fall med föga hedrande turer, kan man tycka. Jag gjorde just det.
Hur som helst: kvällspressens artiklar om "misstänkt rysskoppling" blev snabbt i pressen  "rysskoppling". Och av bara farten slogs så fast att personen ifråga är en säkerhetsrisk. Ja, jisses, så fort det rasslade iväg. Kanske sitter någon och myser över att någon annan anklagats. Så där som det alltför ofta blir.  
Intressant är det, utifrån det där med källkritik. Häromdagen krävde två riksdagsledamöter klarhet, varnade för häxprocess. Det gjorde de rätt i.
För övrigt vill jag meddela att jag har under flera tillfällen samtalat, ätit och umgåtts med amerikaner, och ävenså erhållit en vängåva till ett värde av cirka 80 kronor. Jag har nyligen också varit på samma möte som två ryskfödda människor. Även två balter har jag träffat på... Och en norrman, det vill säga en person från Natoland. Liknande hände - bortsett från vängåvan - när jag var språkrör. Det ingick liksom i jobbet. Att samtala. En del av dessa utländska människor försökte torgföra sina åsikter i akt och mening att få mig att närma sig deras uppfattning. Det var väl deras uppdrag att tala gott om sina länder.
Men jag stod fast trots alla samtal med främmande makts företrädare i vårt land. Så jag motsätter mig sådant som värdlandavtal med Nato. Militärt bilateralt samarbete med Ryssland är inte heller tillrådligt. Däremot förordar jag diplomatiska förbindelser och jag hoppas att svenska politiker talar med såväl amerikaner som ryssar och andra. Allt annat vore förfärligt.
När Aftonbladet häromdagen - journalisten hade väl googlat och sett att jag skrivit om det i våras - hörde av sig med några frågor så svarade jag via mejl på följande sätt: 
"Han var politisk sekreterare redan när jag var språkrör, jag hade mycket med honom att göra och anklagelserna som dök upp för ett halvår sedan kändes minst sagt märkliga. Hade stort förtroende för honom.

Försöken att måla ut honom som säkerhetsrisk med motivet att han skött sitt uppdrag som utrikespolitisk sakkunnig – det vill säga ha kontakt med ambassader, även Rysslands – upplevde jag som absurda. Fruktansvärt för den som anklagas, ett personlighetsmord, mycket otäckt. Dessutom nästan hopplöst att försvara sig mot om inte medierna börjar gräva.

Något tycks mig sjukt i den här historien.Om inte högsta tjänstemän vill ta sig an en seriös utredning, som redovisas öppet, så bör de ytterst ansvariga, det vill säga språkrören, agera. Uppenbarligen vill den anklagade att detta reds ut. Men det verkar som om de som kommit med anklagelser inte vill det. Vilket förstärker känslan av att något är sjukt.

I alla hast,Birger"

Nu har, vilket framkom i medierna igår, MP:s presschef mejlat ut så kallade talepunkter - man kan ta sig för pannan för mindre - till riksdagsledamöterna i syfte att det är så de skall svara om journalister ringer. 
  • "Det här är ett personalärende och sådana hanteras av ansvarig chef, jag tänker inte kommentera det enskilda fallet."
  • "Jag har fullt förtroende för att partiorganisationen har bra rutiner och att man agerat korrekt."

I ett annat mejl till ledamöterna skriver MP:s gruppledare i riksdagen, Jonas Eriksson - och nu räcker det inte med att ta sig för pannan, nu får man göra en lätt cirkelrörelsen med pekfingret riktat mot huvudet - följande: ”Det bidrar inte positivt i sak att diskutera eller spekulera om enskilda personalärenden i riksdagsgruppen...”

Istället för att redovisa vilka skäl som funnits för att utpeka tjänstemannen så uppmanar man ledamöterna att inte undra, fråga och "spekulera". Det kanske finns större skäl att anklaga ledande personer inom partiet för att vara sovjetiserade än att anklaga tjänstemannen för att vara ryssifierad...

Bästa bloggläsare! Detta är inte det parti som vi en gång bildade. Så här kan man inte göra. Det är inte bara korkat, det är otaktiskt. Men framför allt strider det mot allt som partiet en gång bildades utifrån - och än värre: man begår ett karaktärsmord på en person som arbetat för partiet i 17 år utan att lägga fram bevis. Handlar det om skvaller? Hämnd? En gammal sprucken kärleksförbindelse? (Vilket det också skrivits om.)

En av de tjänstemän som varit inblandade är nu statssekreterare hos Isabella Lövin. 

Isabella ville inte svara på frågor från Aftonbladet igår i annan form än att det rör sig om ett personalärende, att man har rutiner för sådana och - mellan raderna - att språkrören inte avser att se till att en utredning görs och att denna blir offentlig. 

Den anklagade vill att detta skall ske. De som anklagar vill det inte. 

Det finns förmodligen ledamöter i riksdagsgrupp, partistyrelse och tjänstemannakår som anar att det är något sjukt i den här historien, som till och med är övertygade om att det är så, som till och med vet något och som mår illa av att känna sig tvingade att vara tysta. 

Så - naturligtvis - har det varit Valter Mutt och Annika Lillemets som vågat trotsa de högre tjänstemännen och partiledningen genom att kräva öppen redovisning av vad som ligger till grund för anklagelserna. Risken är att en sådan redovisning inte är till ledningens fördel. Vad finns annars för skäl att vägra utreda, redovisa och vara öppen??

Hur som helst: man tar sig för pannan, låter pekfingret riktat mot huvudet cirkulera i små varv och skakar på huvudet. Det är trist när de som har hög lön som professionella beter sig som amatörer. För ett parti är det skadligt - en gång i tiden krävdes att vi som amatörer utan lön skulle bete oss professionellt.

En grön omstart behöver inte bara medföra att språkrören är språkrör för MP istället för att i första, andra, tredje hand vara språkrör för den löfvenska regeringen. Det behövs också upprensning i ledande kretsar - och etik som ligger i rimlig fas med det som var den gröna visionen om hur ett parti skall fungera.

Öppna dörrar och fönster och vädra ut!


onsdag 13 september 2017

Blåränderna går aldrig ur - och Unga Klara

Numer är det mörkt när jag vaknar, stiger upp, sätter på kaffet, hämtar kvarvarande papperstidning för att nostalgiskt kunna bläddra till frukosten. Det hör till. Politik och kultur i all ära, men i dessa dagar är det sportsidorna som har prio ett. T

iden är åter blårändernas. Ett vackert lag. Erfarenhet och ungdom i elegant blandning. Anfall, mittfält och backlinje i harmoni. Så vackert.

Jakten har börjat på Malmö. Bara sju poäng efter. Nyss var det tolv. I helgen lär det bli fyra. Och
Kerim Mrabti fortsätter att vara dagens svar på den legendariske Gösta Knivsta Sandberg. Låg tyngdpunkt, jagande, envis, alltid kämpande. En blårand av bästa märke. En järnkamin.

Morsan sydde en djurgårdströja, med Knivstas nummer på ryggen. Jag var sex år. Knivsta gick från vänsterytter till halvback. Han jagade ständigt. Uthållig. Som dagens Kerim.

Farsan tog med mig på derby mot AIK redan när jag var sex år. Morsan var med ibland. Lite äldre så hörde jag en figur på bänken bakom svära och skrika. När jag vände mig om var det religionläraren vi hade i skolan. Han blev blossande röd när han såg att jag hört honom. Han som uppträdde så fromt... Jag fick högsta betyg i regligionskunskap. Trots att han var AIK-are som bar sig åt.

Farsan tvingades sluta gå på derby. Hjärtat pallade inte. 

Så småningom blev Leif Chappe Eriksson min favorit, men när han sålde sig till det nyrika Sirius - tillsammans med stora delar av laget - så återgick jag till Knivsta. Han stannade kvar. Han var djurgårdare i hjärtat. Han blev vald till 1900-talets djurgårdare. Med rätta.Han var förresten landslagsman i fotboll, ishockey och bandy. Kerim blir det i fotboll.

Sju poäng upp. Det var tolv nyss... Snart är det bara fyra. Så vackert. DIF.

Nu har det ljusnat ute. Politiken får vara idag. Ska läsa regeringsförklaringen imorgon, lyssnade inte på den igår.

PS! Unga Klara tycks ha fått nationalstatus. Det var på tiden. Jag gläds med Suzanne Osten. Jag intervjuade henne i En bok, en författare.
http://urskola.se/Produkter/180863-En-bok-en-forfattare-Det-allra-viktigaste
Klicka på bilden - avsnittet är tyvärr  i den sena varianten av En bok, en författare.



tisdag 12 september 2017

Prins Daniel, Gustav Fridolin och gammalt kallbadhus....

https://www.etc.se/ledare/aterigen-har-dynga-flutit-upp-vid-riksdagen

Avslutar dagens ledare i ETC på följande vis:


"Riksmötet öppnas. Vartannat år blir jag inbjuden. Att sitta på balkongen, resa mig när kungen kommer in och lyssna IRL på regeringsförklaringen. Därefter mingla och äta laxsnittar. Prins Daniel hävdade förra gången, på sitt socialt kompetenta sätt, att han gärna hade varit en fluga som kunnat lyssna på vad Gustav Fridolin och jag stod och talade om.

Jag hade också uppskattat om Gustav Fridolin hade lyssnat."

Hela ledaren kan läsas här - den är faktiskt riktigt bra den här gången...:-)

måndag 11 september 2017

söndag 10 september 2017

För tio år sedan: Hur blev det med Stureplan?


För precis tio år sedan skrev jag ovanstående - fortsättningen var så här:  

"Varför bilden av överklassfjanten Herr Andreas Blek af Nosen från Shakespeares Trettondagsafton? Tja, han är väl en bra symbol för Stureplanscentern - och en god förklaring till varför det går så uselt för partiet i Stockholm. Och en av orsakerna till varför Mauds dröm om att bli ledarbäver i ett stort parti inte kommer att uppfyllas. En sak är klar: ivriga bävrar trivs inte bland nyrika fjun på Stureplan. Om dessa har jag för övrigt skrivit tidigare."

Med facit i handen? Hur blev det? 

1. Abu Dhabi Investment Authority, nyligen rankad som världens största fastighetsbolag, avser att riva delar av Stureplan, bygga om och härja.

2. Fredrick Federley har blivit EU-parlamentariker, klär sig snofsigt, äger stora hundar, bor fint, har gått till angrepp på Greenpeace och lagt på sig några vuxenkilo.

3. Stureplanscentern syns inte så mycket, men har bidragit till att det gamla bondepartiet blivit ett nyliberalt parti vad gäller ekonomisk politik men som begripit att retorik kring landsbygdsfrågor tillhör Centerarvet.

4. Miljöpartiet, som varit gunstlingar i Stockholm, har rasat och sorgsen aktiv miljöpartist i stan har meddelat att "bästa strategin är att rikspartiet syns så lite som möjligt".

5. Maud Olofsson blev den näringsminister som kostat Sverige mest, Nuonaffären och PostNord. 2014 blev hon dessutom utsedd till årets rojalist av Rojalistiska Föreningen.


lördag 9 september 2017

Förvaring av människor och bilar

Mer förvaring finns här: http://www.robertschlaug.de/garageyards/garageyards.php

Apropå förvaring så är jag övertygad om att det kommer att sväras en hel del över det sätt man nu bygger snabba fastigheter med mer eller mindre utbildade inhyrda arbetare från underleverantörers underleverantörer. Stolta politiker och stolta stadsplanerare som idag hyllar hur fort det går och hur mycket det byggs lär dock vända ansikten fyllda av minen "det är inte mitt fel" om femton år.

fredag 8 september 2017

Ska vår framdid avgöras av spelare?

Begreppet spelare har tagit sig in i nationalekonomins, politikens och journalisternas vardagstermer. "En ny spelare på marknaden", "en starkt spelare på börsen", "jag går in som spelare".

Vem i h-e vill lägga sin framtid i händerna på spelare?

Ändå är detta ett fullt normalt tillstånd flipperekonomins tidevarv.

Nu har även frågan om kärnvapenkrig blivit en fråga för spelare. SVT skrev häromdagen om nyckelspelarna i Nordkoerakrisen.

Begreppet spelare normaliseras i allt från marknad till politik, i allt från fred till krig.  Till slut kommer vi, när begreppet smält in, anse det som helt rimligt att se världen och livet är en fråga om spelande. Att de som sitter i Texas och styr drönare med missiler som dödar på andra sidan jordklotet ska se det som ett spel är militär logik, människoliv skall ses om pjäser. I finansvärlden är det spelare som avgör vår framtid, och nya spelare kommer in på skolmarknaden. Så är det i en värld som domineras av marknadsgycklare.

Frågan är när vi skall växa upp.

torsdag 7 september 2017

Flygvapnets historia - accepterade man att var tionde flygare dog eftersom så få kom från överklassen?

Häromveckan flög samtliga välkända svenska krigsflygplan tillsammans. I en uppvisning som gladda många. Det gick bra så till vida att inte något  plan störtade.

Annars har ju det genom vår historia varit återkommande haverier. Cirka tusen namn finns namngivna i Flygvapnets Minneshall. De har omkommit i tjänst trots att Sverige inte varit i krig. Det brukar bli upprörda kommentarer - till och med på temat "jag vet var du bor" - när man tar upp detta ämne.

Hur kan det komma sig att det under många år var så att Sveriges regeringen och försvarsmaktens ledning kunde acceptera att fler än var tionde pilot omkom i haverier? Saab fick visserligen leverera nya plan, och såväl regering som försvarsmakt har alltid omhuldat Saab, men ändå kan man ju med viss befogenhet anse att det hela varit höjden av cynism.

Planen som står uppradade utefter E4:an påminner mig och andra - jag har fått kontakt med flera anhöriga till omkomna flygare och medföljande FRA-personal - om dessa ständiga haverier med Flygande Tunnan, Viggen, Lansen och Draken. Trots detta tycks såväl Linköpings politiker som Saab stolta över flygplanen som står utefter motorvägen. Märkligt, tycker jag.

Hur kunde det komma sig att man accepterade dödsfallen. Kanske är svaret så enkelt som att de flesta flygarna kom från förhållanden med starkt begränsade möjligheter till en "god framtid". Många var helt enkelt fattiga. Vilket Göran Jacobsson skriver om i  Fältflygare - från dröm till verklighet.

Många var säkert flygintresserade. men för många var det en slump att man blev flygare i försvaret. Många såg det som ett sätt att komma ifrån ett fattigt hem, jobb på bruket eller något annat som man fått försörja sig på utan något speciell utbildning.

Göran Jacobsson skriver i sin bok: "En folkskolegrabb var ofta tvungen att sluta studera efter maximalt sju år i skolan för att arbeta och försörja sig och ibland även sin familj. Att läsa vidare och ta realexamen eller studentexamen kostade pengar och få familjer hade råd med detta. (-) Men lyckades de bli fältflygare fick de en gratis utbildning som ledde till ett helt annat liv".

Liv, eller död. Eller som Jacobsson redovisar: "Medeltalet för samtliga flygförarkategorier  är 12% omkomna. De tyngsta åren var under 1940- och 1950-talet och första delen av 1960-talet."

Om flygarna kommit från "fina familjer", familjer med inflytande och kontakter, hade dödsfallen då accepterats av militärledning och politiskt etablissemang? Eller var acceptansen så stor därför att de som omkom hade annan bakgrund? Var det en klassfråga helt enkelt?

Jacobsson skriver: "Ett haveri är alltid ett misslyckande för såväl organisationen som för inblandad personal. Förlusten av människoliv är en katastrof av mänskliga, organisatoriska och ekonomiska skäl".

Kanske det. Men hade organisationen verkligen den inställningen? Såg man inte piloterna som pjäser? Var det inte därför de hetsades att göra sådant som planen inte mäktade med? Och hade Saab någon anledning att göra allt man kunde för att minska antalet haverier? De hade monopol på att leverera plan och ju fler man fick leverera ju bättre var det. Eller var cynismen bannlyst från monopolmarknaden på den tiden?

Och, uppriktigt sagt, när Jacobsson ganska lakoniskt konstaterar att flygvapnet inte hade "utbildning för att hantera situationen bra gentemot de anhöriga" så är det väl snarast en fråga om vilja. "I strävan att bli ett starkt och effektivt flygvapen spelade flygsäkerheten ingen framträdande roll..."

I bokens kapital om haverier går Ulf Lyhagen.igenom varje flygmodells brister. Det är en märklig läsning på många sätt. Lägg till det uppmuntran till matchokultur inom flygvapnet. Alkohol var inte ovanligt och förklaras i boken med att en flygare inte kunde räkna med att överleva mer än en vecka om det skulle bli krig.

Man funderar på hur ledande befäl var funtade.

Hur som helst: det är lättare att offra underklass - det gäller också i den amerikanska armén såväl som andra - än att låta överklassen råka illa ut. Och försvarsmaktens syn på den enskilde soldaten är inget att vara stolt över, vare sig vag gäller fältflygarna eller de soldater man skickade till Afghanistan med Toyotabilar utan extra skydd - eller när det gäller det vedervärdigt usla sätt man hanterat hemkomna soldater med traumatiska upplevelser som lett fram till självmord. Soldater är bara soldater. Så lär det nog alltid varit trots alla högtidliga fraser  från försvarsledningar.

onsdag 6 september 2017

Björn Borg, McEnroe, fjäll, skägg och oförlåtliga svek

Matchen. Björn Borg mot John McEnroe. Såg den. Hade just tillsammans med fru och första barn kommit upp till Björnliden, i norra Dalarna. Vi skall vandra. Vi har lånat en frusläktings lilla hus. Tvätta sig ute, bland myggen. Det var mycket mygg.

Teve fanns.  Tack och lov.... Viss irritation uppstod hos familjemedlemmar, vi har väl inte åkt hela vägen upp till Björnliden för att sitta och glo på en match. De andra stod och stampade vid dörren i slutet av fjärdes set. Bara en boll till, sa jag. Bara en boll till.

Det blev många bollar, fjärde set tycktes aldrig avgöras. Och fel man vann setet. 18 - 16. Så det blev ett set till. Då satte sig fru och barn också. Och Borg vann. Det blev lättare att stå ut med myggorna.

Jag rakade förresten av mig skägget dagen efter. Ingen succé. Lovade att aldrig göra om det... Löftet visade sig vara förutsättning för att bli vald till språkrör flera år senare, om man får tro kvällstidning.
Barnen gällde i alla fall de första kvinnliga rören - Ragnhild Pohanka och Eva Goës. Fast kvalifikationerna var större än så.

Språkrör utan skägg har visat sig vara katastrofalt.

Den förste skägglöse, Matz Hammarström som efterträdde mig, avgick efter kort tid, ville avveckla hela idén med språkrör och hann aldrig företräda  partiet under någon valrörelse. Den nuvarande skägglöse började identifiera sig som grön liberal, började tillsammans med sitt team tala och skriva om "vi liberaler".

Jag har aldrig förlåtit detta, kommer aldrig att förlåta det heller. Nästan ett kvarts sekels intensiva kamp för att lyfta begreppet "grön" till en ideologisk identitet som bred och djup - syn på maktförhållande, demokrati, fredsskapande, frihetsrum och rättfärdighet - sabbades av den skägglöse. Precis på det sätt som de andra partierna ville. Grönt förminskades till en fråga om fysisk miljö. Och saknar i dagens debatt ideologiskt värde.

Som svar på den skägglöse skaffades sig Liberalernas Björklund skägg. För att totalt förvirra väljare som en gång i tiden begripit hur det skall vara...

PS! Talman Ingemund Bengtsson hade inga synpunkter på skägg när MP kom in i riksdagen 1988. Han var mer orolig för klädval. Män skall ha slips och kavaj, sa han. Kvinnor då? frågade någon i vår riksdagsgrupp då talmannen höll sitt förmaningstal. "Det räcker att de har rent och helt under", svarade talman Bengtsson. Man kunde uttrycka sig så på den tiden och ända vara talman.

tisdag 5 september 2017

Grodor kränks

Pepe. Pepe the frog. Hört talas om hen?

Pepe - ursprungligen skapad av en serietecknare - har kidnappats av de högerextrema. Av nynazister och andra som gjort det till livsfilosofi att hata. Av extremhögern i USA. Trump har vid något tillfälle allierat sig med Pepe.

Den gröna grodan är därför numera listad som hatsymbol tillsammans med hakkors och absurda gängtatueringar

Grodorna är kränkta. Särskilt de gröna. De har all rätt att känna sig kränkta, till skillnad från tvåbenta varelser som blir kränkta av princip.

Jag vill härmed försvara grodan som varelse, vacker, klok och med starka grodistiska drag i sitt värnande av planeten genom sin oförmåga att bygga vätebomber och baka amerikanska muffins. Jag skänker denna dag tankar till de ljuva kockgrodorna, lövgrodorna, alla andra grodor och med viss försiktighet även paddor, inklusive Nisse i vår damm.

Det är sannerligen inte lätt att vara groda, än mindre grön groda, i dessa dagar.


måndag 4 september 2017

Absurt "vinsttak" i välfärd imponerar inte

Vinsttak för skola och omsorg. Regeringens förslag: 7 procent plus statslåneränta. Imponerad? För exakt 25 år sedan var statslåneräntan 10,9 procent.

Det vill säga: blir det repris på det som hände för 25 år sedan så kan upp till 17,9 procent av skattefinansierad skola och omsorg rymmas under "vinsttaket".

"Skattepengarna skall gå till det som de är avsedda för", meddelar regeringen, marinerad i nyliberal tidsanda utan att leva upp till sina retoriska floskler.

"Bara 17 procents vinst,,,, Socialism!", ropar borgarna och glömmer att inte ens de tidigare - innan den sentida kapitalismen löpte amok -  kommit på tanken att skatterna skall gå till vinstuttag ur helt skattefinansierad verksamhet... "Många bolag har väldans begränsat vinst på sitt operativa kapital", hojtar andra. 


Förbjud  vinstuttag ur skattefinansierad välfärd - vinster skall stanna inom verksamheten. Sen må vinsterna bli stora eller små.  Punkt! Ska det vara så svårt i just Sverige? Är vi girigare än alla andra, mer marinerade i nyliberalismens tankefigur än världen i övrigt? Är vi rent av mer korkade än andra?

I Sverige är låginkomsttagare hårt beskattade, och deras skatter skall forslas över till de som har arbetsfria inkomster av kapital... En gång i tiden var i vart fall De gröna mot sådana fasoner. 


söndag 3 september 2017

Miljöpartiet blir tydligare efter avhoppen

Hur ska man analysera de tre riksdagsledamöternas beslut att inte kandidera för MP nästa val? Gör ett försök i lördagens ETC. Klicka på bilden så kommer du till artikeln.

https://www.etc.se/inrikes/genom-avhoppet-lurar-man-inte-valjare-att-rosta-pa-nagot-som-inte-ar


lördag 2 september 2017

DN än en gång på kärnvapnens sida

Atombomber är otäcka. Men planeten har inte sprängts i bitar. Så Sverige bör ta tillbaka sitt engagemang för förbud mot kärnvapen.

Detta meddelades på DN:s ledarsida igår - den 1 september 2017. Man går därmed USA till mötes. USA ogillar nämligen att Sverige vill förbjuda kärnvapen, Nato har ju kärnvapen som en del av sin strategi.

DN stöder således försvarsminister Peter Hultqvist som inte vill att Sverige skriver på FN-resolutionen mot kärnvapen. Trots att Sverige redan röstat för den i FN. DN anser att Margot Wallström har så dåligt omdöme - som gått i bräschen för denna resolution - att hon bör ges skrivförbud.

DN:s engagemang för kärnvapen känns igen. För 60 år sedan ingick DN och en socialdemokratisk f.d. försvarsminister en allians för att Sverige skulle skaffa egna kärnvapen. DN:s ledarsida (Herbert Tingsten) och en f.d. socialdemokratisk försvarsminister (Per Edwin Sköld) stod på barrikaderna. De hade stöd av ÖB.

Även då var den socialdemokratiska regeringen splittrad i frågan. Precis som nu när uppenbarligen Margot Wallström stöder FN-resolutionen medan Peter Hultqvist vill gå USA till mötes genom att inte ratificera det man röstar för i FN...

Lite historia:
Sverige skrev på icke-spridningsavtalet 1968. Men det svenska kärnvapenprogrammet avslutades inte helt förrän 1972 när det svenska "plutoniumlaboratoriet" stängdes.  En del dokumentation är hemligstämplat i 70 år och har därmed ännu inte offentliggjorts.

Som radanmärkning kan noteras att 1945 tryckte USA på för att få rätten till svenska urantillgångar.

Hur som helst kan man konstatera att DN - som anser att kärnvapen är "otäcka" - än en gång står på kärnvapnens sida.I Hiroshima och Nagasaki avrättades 140 000 barn, kvinnor och män sekunderna efter det att när USA fällt sina bomber. Den ena hette Lilla Pojken. Den var, med DN:s vokabulär, otäck.

Märkligt nog har inte något av Miljöpartiets språkrör yttrat sig i frågan. Hur länge skall partiets medlemmar acceptera att företrädas av språkrör som i första, andra och tredje hand är språkrör för den löfvenska regeringen och inte ens vågar ta ställning i frågan om kärnvapen längre.